Ungefär såhär känns det just nu. Inte för att jag har ett körkort än, men bilen är i rullning. Jag har övningskört flera timmar varje vecka i mer än ett år och varit redo för körskolan i princip sedan dess. I över ett halvår har jag skjutit upp det där första mötet med körskolan för jag är komplett vettskrämd för allt som har med körlektioner, uppkörning, teorilektioner, teoriprov och allt runt omkring. Jag kunde inte bara förmå mig att ta de där första kliven in på körskolan. Det gick bara inte. Jag gick rakt förbi varje gång för att slippa binda upp mig på allt som kommer efter inskrivningen. Att sedan ringa och boka den första körlektionen var en ren mardröm, jag satt i en timme med telefonen i handen och ville kräkas av nervositet. Kände mig urlöjlig samtidigt, såklart. En så enkel sak kan tyckas. Det värsta med att ha social fobi, den eviga rädslan för att bli iakttagen, granskad och bedömd.

Men jag gjorde det. Första teorilektionen är avklarad och imorgon har jag min första körlektion. Ni anar inte hur stort detta är för mig och hur otroligt hårt jag har kämpat mot det där fula lilla hjärnmonstret som säger åt mig att allt kommer gå åt helvete.

Jag ska väl inte ropa hej förrän jag har kommit över ån. Än är det flera veckor kvar och plötsligt kan det bli för mycket på en gång. Men att jag överhuvudtaget har kommit såhär långt är jag stolt som tusan över. Vissa stunder var jag helt övertygad om att jag skulle gå igenom livet utan körkort för att jag inte känner mig stark nog att utmana rädslan.

Nu ska jag ha mitt jävla körkort helt enkelt.
I sommar ska jag åka på på road trip och botanisera runt på loppisar i hela Östergötland.

Tack för era fantastiska kommentarer, blev alldeles varm i hjärtat av att läsa dem! Det fick mig att känna mig lite mindre hopplös och inse att det faktiskt är värt att kämpa vidare. Jag insåg också att de rutiner jag har nu håller inte. Min viktigaste insikt på länge.

Från och med nu ska jag kämpa för att införa rutiner. Jag måste lära mig att avsätta tid åt att 'jobba', och inte mixa ihop de timmarna med min fritid för det är då jag mår dåligt över känslan av att inte ha någon ordning på något. Redan innan man startar företag får man nerkört i halsen att man måste skilja av arbetet från fritiden. Äh, tänkte jag, jag utför bara mitt största intresse och får betalt för det. Visst är det så, men mentalt sett så måste man verkligen ha en tydlig linje mellan arbete och fritid för att inte stressa ihjäl sig. Nu ska jag göra ett tjusigt schema att följa! Att jag har svårt för rutiner är en annan sak, men jag får helt enkelt tvinga mig själv till att komma in i dem.


Igår kväll städade jag mitt skrivbord. Det har inte varit synligt på ett halvår. Inte konstigt att det känns kämpigt att driva ett företag när man har kaos på sin hemmabas. Därför var jag ju tvungen att sitta där ett tag också. Mest kika igenom mina saker för att kanske få lite nya idéer. En idé fick jag, som sket sig, vilket kändes helt okej för nu har jag ju plats att prova lite olika metoder!
Häromdagen traskade jag iväg på en långpromenad genom staden hem till pappa och hämtade mina gamla loppisfyndade ramar som jag tänker sätta upp som smyckestavlor på väggen. Lite piff piggar upp!

Nu kan det bara bli bättre.

Sedan första året på gymnasiet har jag haft som mål att starta eget företag. Nu undrar jag mest varför. Den där romantiserade bilden jag hade av en egenföretagare stämmer inte ett enda dugg med verkligheten.
Ungefär denna bild hade jag av mig själv som egen företagare.
Jag skulle gå upp när klockan ringer, äta en stadig frukost och sätta mig och ta itu med dagens jobbskörd.
Tillverka smycken, svara på mail, uppdatera och utveckla shopen, bokföra dagens in- och utgifter, hålla i tävlingar, posta beställningar, marknadsföra företaget, leta återförsäljare och leka entreprenör.
Härligt att få lägg upp arbetet själv! skulle jag tänka.

Men vet ni vad? Ett halvår senare är jag på väg in i väggen. Ingenting är roligt längre. Jag är ständigt stressad och förtvivlad. Jag kan börja gråta på bussen, i köket, i sängen, i duschen för att jag är så stressad över allting som jag borde göra men bara skjuter upp för att det ändå inte spelar någon roll. Jag är ständigt yr och har flera gånger trott att min sista stund när benen plötsligt viker sig under mig.
Jag har slitit som en gnu och lagt ner hela min skäl i företaget. För ingenting, för allt går åt helvete.

Jag söker jobb men blir lika besviken varje gång jag får ett "tack, men nej tack" tillbaka. Ett jobb vore guld värt, för det här företaget är inte värt arbetet. Med ett jobb skulle jag inte vara lika beroende av inkomsten från företaget och kanske skulle jag lyckas tända gnistan igen.

Vart tog alla mina kunder vägen? Sen jag startade företag har kundkretsen bara gått neråt, neråt, neråt. Trots att jag har tre gånger så mycket smycken. Visst, högre priser. Men det enda jag har gjort är att lägga på moms med 25%.

De återförsäljare jag hör av mig till vill inte sälja mina smycken med motiveringen att mina priser är för låga för att de ska kunna ta ut sin provision. Men det som knäckte mig totalt var denna kommentar: 'Dina smycken lever inte upp till våran kvalité och är inte tillräcklig unika'. Tack. En rätt stor butik som till och med tar in örhängen med glittriga klistermärken med hästmotiv klistrade på kartong som säljs som örhängen. Mina smycken var alltså värda mindre än örhängen gjorda av klistermärken i deras ögon. Då ville jag bara lägga ner hela shopen. En butik jag har älskat sedan jag var nybliven tonåring.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. Kanske ångrar jag mig och raderar det snart. Men jag behövde få det ur mig. Jag känner nästan för att be om ursäkt för att jag är så innerligt trött på mitt liv, men det här är min blogg och jag bestämmer innehållet hur vansinnigt tråkigt och deppigt det än är.

Så, vad gör man? Jag har inget annat val än att kämpa vidare med mitt företag, hoppas på bättre tider, fortsätta stressa ihjäl mig över hur dåligt det går och bli en sämre flickvän, sämre dotter, sämre kompis. För jag orkar inte hålla fasaden uppe längre. Jag har i alla fall testat på att vara egen företagare och levt i drömmen som snarare är en mardröm just nu. Men, slutar jag vara egen företagare... Då är jag ingenting längre.

Det här har varit min bästa sommar sen jag var riktigt, riktigt liten. Två hela månader har spenderats i skärgården. Jag har knappt gjort ett dugg om dagarna, bara umgåtts med världens bästa kille och tittat på segelbåtarna som glider förbi utanför huset. I morgon åker vi hem och det känns lite vemodigt. Redan nu gör sig hösten påmind; vindarna är mycket kyligare och solen befinner sig lite lägre på himlen.

Varenda år har hösten varit synonym för någonting nytt. Skolstart, att träffa nya människor eller återse vännerna efter sommaren. I år väntar ingenting på mig i höst. Jag tänker att jag ska passa på att ta tag i livet; söka extrajobb, ta körkort, lära mig spela gitarr, bli lite nyttigare och bara för att motivera mig vill jag byta hårfärg. Som så många gånger förr så tror jag naivt att jag blir en ny människa bara jag ändrar hårfärg och försöker ändra på mina så inövade vanor. Det brukar mest resultera i att jag suckar åt att jag aldrig blir av med mitt gamla jag och fortsätter skjuta upp allting på framtiden.

Jag kommer nog färga håret i en röd nyans ändå, mest för att matcha höstlöven och så får vi se vad som händer under hösten. Det är ju i alla fall sommar i några veckor till.

Vår lilla Caesar fick åka till veterinären med sina trasiga klor och har numera fått en jättefin krage som har är sååå nöjd över.

Vi inledde midsommarhelgen med att baka bröd och som vanligt säger man att det här, det borde vi göra oftare. Enkelt, billigt och gott. Ändå gör man det så sällan.

Plötsligt sken solen, plötsligt regnande det. Under hela midsommarhelgen. Nu städar vi efter helgens bravader med fest och övernattande gäster, bakar tårta och väntar på att det ska komma ännu fler gäster, nämligen släkten som ska fira min pojkvän som fyllde år i torsdags. Sedan avslutar vi helgen med att åka hem till stan och stanna där i en vecka, eller ja, jag ska vara ensam i nästan en hel vecka för att min pojkvän överger mig för lajv. Usch, jag som trivs så bra här ute! Vill knappt tänka på att vi har en lägenhet i stan...

Den här tiden på året alltså... Jag blir på så himla konstigt humör av att se alla studenter vandra omkring och mest se allmänt lyckliga ut. Jag blir ledsen och besviken på mig själv. För att jag aldrig fick chansen att ha en studentmössa på huvudet.

Jag var alltid den där eleven som hade skyhöga krav på sig själv och gjorde allting perfekt och fick så mycket beröm av alla lärare. Fick alltid höra hur jag skulle ta tillvara på mitt studiesätt och allting som jag skulle kunna åstadkomma senare i livet. Jag strävade aldrig efter att var bäst, jag ville bara göra mitt eget bästa. Tills en dag i nian. Det var dags för gymnasieval, jag gled sakta ifrån mina vänner sedan så många år tillbaka, jag hade precis gjort slut med min första pojkvän och det värsta av allt - mina föräldrar skiljde sig som en blixt från klar himmel.

Jag tappade lusten till allt. Tappade självförtroendet och kände mig totalt värdelös som inom loppet av ett halvår förlorade familj, vänner och pojkvän. Jag mådde uruselt, tappade all motivation och att ens öppna en bok och försöka läsa var nästan otänkbart. Jag gick mest omkring i en grå dimma, bokstavligt talat. Men jag började gymnasiet ändå, trots att jag bönade och bad om att få ta ett sabbatsår för att få vila upp mig. Men det gick inte för sig så jag började gymnasiet trots att jag knappt orkade ta mig upp ur sängen på morgonen, än mindre vistas i sociala miljöer.

Ni kan nog tänka er hur det gick. Åt helvete, vägen var spikrak. Jag försökte verkligen umgås och göra det bästa av situationen men jag var så trött och så apatisk att jag sällan ens kom iväg till skolan. Jag jobbade på i min egen takt hemifrån och lyckades få fantastiska betyg på bara 20% närvaro. Jag är mina lärare evigt tacksam för att de verkligen försökte sätta sig in i min situation och lät mig anpassa mina studier efter min egen kapacitet.
Men i tvåan brast det. Då var all min energi slut. Jag kunde inte tänka på annat än hur misslyckad jag kände mig som varken klarade av att studera eller ha vänner. Att gå från att älska att lära sig nya saker varje dag till att knappt orka öppna en bok. Det var otänkbart men det hade hänt. Efter ett halvår av förtvivlan bestämde jag mig för att börja om tvåan året därpå istället. Och under tiden försöka utreda detta på riktigt, hos psykologer och hela köret.

Ingen lyckades fastställa orsak till varför jag mådde som jag mådde. De ville mest bli av med mig. Kanske för att jag aldrig vågade öppna upp mig ordentligt, för att jag gav mig själv skulden för allt som hade hänt. Jag kände mig så skamsen över att jag hade misslyckats så fatalt med allting. Tänk om mina gamla klasskamrater visste detta tänkte jag konstant. De hade aldrig trott på det. 
Idag har jag förstått att jag blev deprimerad av det intensiva halvåret och från det utvecklade social fobi. Att man kan förändras så fort. Jag blir arg på ödet. Arg på att det blev som det blev. Det tog mig fyra år att sluta klandra mig själv för allt som hände under det halvåret. Fyra år att inse att det inte var mitt fel och att jag inte behöver skämmas. Men än idag har jag svårt att förstå allting som hände under dessa år. Att jag kunde trilla dit så hårt.

Mina planer fullföljdes och jag började om tvåan. Jag hamnade i en urfin klass. Men att försöka skaffa vänner när man var konstant ledsen och helt saknade självförtroende gick bara inte. Historien upprepade sig och jag blev sjukskriven. Läser man längre bak i bloggen kan man hitta lite inlägg från denna tid. Hur jag i alla fall börjar få ordning på tankarna. Här fick jag nog. Jag hade gjort mitt på min gymnasieskola och ville bara komma hemifrån. Så jag bestämde mig för att söka in till folkhögskola och flytta hemifrån. Valet föll på Grebbestad och allmän linje med Silver- och smyckedesign. 40 mil bort. Jag kom in och det började kännas lite bättre, faktiskt.

Året i Grebbestad var omvälvande. Jag fick vänner som inte kunde veta något om mitt gamla jag och jag kom ifrån mina gamla vanor. Började nysta ut mina tankar och tina upp lite från den gråa dimman jag hade befunnit mig i de senaste tre åren trots att jag längtade hem något fruktansvärt. Och jag klarade av året! Jag fick mina betyg och hade slutfört mina tre gymnasieår. På sätt och vis tog jag studenten, på mitt eget lilla vis.

Ibland känner jag en jävlaranamma, att nog ska jag bevisa att man kan komma någonstans trots att man inte har någon fullständig gymnasieutbildning i bagaget. Men i grund och botten kommer jag alltid att vara otroligt besviken på mig själv, för alla förutsättningar som bara kastades bort.
Nu jobbar jag mest på att försöka lära mig att relationer inte är det läskigaste som finns och att andra människor faktiskt inte tycker att jag är helt värdelös. Men det går långsamt att ändra om på sitt tankesätt. Jag antar att tre år av besvikelser och misslyckaden sätter sina spår.

Det jag egentligen ville säga var att du som tar eller har tagit studenten: fy fan vad du är bra!

Om bara någon vecka flyttar vi ut till skärgården och stannar så länge som möjligt. Det kommer bli så himla härligt att kunna spatsera ut och in hur som helst och förföljas av havet vart man än går. Dock kommer jag sakna mina nya vänner Växterna på balkongen men de kommer förhoppningsvis överleva med lite vattningshjälp från pappa. Caesar följer med såklart, det ska bli spännande hur vår lilla innekatt reagerar på att komma ut i det 'vilda'. Och shopen rullar på som vanligt, så himla härligt att kunna jobba vart man vill.
Ja, det är väl ungefär det jag har i mina tankar just nu.

Jag hade tänkt visa upp min nya klänning. Men nej, det går inte för sig tyckte katten och började tugga på axelbanden. Synd att han är så söt.

Tillsammans med denna klänning kommer jag runt midsommar att flytta ut i skärgården där jag kommer att skåda den här utsikten resten av sommaren. Behöver jag ens försöka beskriva hur mycket jag längtar?!

Idag har vi varit tillsammans i ett halvår, jag och den mystiska pojkvännen som nämns här lite då och då. Ett helt underbart halvår. Det känns inte alls längesen som jag fick ett sms där det stod: "jag står under ett träd bakom ditt hus och tittar på en hare..." och jag som inte förväntade mig att han skulle komma flippade ur totalt, men gick ut och träffade honom för första gången och tur var väl det. Aldrig någonsin har jag träffat en person som jag trivs så fantastiskt bra med. Och idag blev vi sambos på pappret och kan fortsätta ha våra pysselkvällar när han målar sina vapen rosa (kompromiss mellan en airsoftfantast och en pacifist!). Och lagar världens godaste mat gör han också. Ikväll blir det min favoriträtt för att fira att vi har stått ut med varandra i ett halvårs tid, det blir lamm med rotsaker och rödvinssås. Mmmm!
Kärlek är det bästa som finns.
Jag älskar dig Björn!

Världens finaste tote bag kanske. Jag har varit kär i den sen jag såg den hos Wishwishwish för ett tag sedan. Underbar!
Från Nonesuchthings.

En tokig liten katt från Labyrinth Vintage.

Okej, det här är ingen pryl, men det är något jag önskar mig massor just nu. En arbetsplats där jag kan bre ut alla mina smyckesdelar och bara pyssla loss. Såhär såg den ut hemma hos pappa. Just nu sitter jag mest vid vårt köksbord, och det är inte särskilt praktiskt med tanke på att man måste plocka undan allt vid varje måltid.

Ni undrar, det har jag förstått. Vad jag egentligen sysslar med om dagarna och varför jag så sällan skriver något här längre. Jag gör saker, men har varken lust eller ork att dokumentera det och dela med mig av det till andra. Kanske dog det behovet när det helt plötsligt dök upp någon som jag numera delar mina dagar med, nämligen en fantastiskt fin pojkvän.

Under hösten har jag gått hos min jobbcoach (välj Studiefrämjandet om ni bor i Norrköping och ska välja jobbcoach, fy farao vad de är duktiga på att locka fram det bästa ur en!) och förberett mig för att starta eget och ha praktik.
Arbetsförmedligen har dock inte gjort annat än klantat till det för mig så jag fick nog och bestämde mig för att börja plugga istället. Så till våren kommer jag förhoppningsvis att börja läsa marknadsföring, företagsekonomi och webbdesign. Och parallellt ska jag starta eget. Nu kan jag inte skjuta upp det längre, det ska bli av.

Jag saknar behovet av att dela med sig av sin vardag. Men det finns inte där längre. Och jag tänker inte tvinga fram det. När jag känner att jag har något att dela med mig av, då kommer jag att dela med mig av det. Men just nu njuter jag av att ha en mängd bollar i luften i verkligheten istället för i bloggen. Även om det för tillfället är rätt lugnt och skönt.
Men jag har inte glömt dig, bloggen!

Nu ska jag krypa till kojs med någon slötittarfilm, för imorgon blir det  att gå upp tidigt för en efterlängtad loppisrunda. Det blir alldeles för sällan nu för tiden. Jag har knappt koll på vilka second hand-butiker som finns här i Norrköping längre. Det är lite synd. Ibland önskar jag mig en loppiskompis att bejaka stadens loppisar med, allt blir lite roligare när man är två eller fler. (Var tog ensamvargen i mig vägen egentligen?)

Jag tänker citera mig själv lite från ett gammalt inlägg:

"Tänk om jag tröttnar på allt som har med smycken att göra helt plötsligt, får för mycket av det. Eller, tänk om jag som 40-åring fortfarande sysslar med mina smycken. Man vet aldrig vad som väntar en, och tur är väl det."

Lite så känns det just nu. Just nu pysslar jag ihop en portfolio och samlar mod till att gå runt till olika guldsmeder här i Norrköpingstrakten för att försöka få en praktikplats. Håll tummarna för mig! Vore himla kul att få in en fot i den världen.

Samtidigt som jag har ägnat hela veckan åt att måla om mitt rum i Elins och min nya lägenhet. Nu har jag ett ljuslila rum ovanpå ett bageri. Vad det händer grejer egentligen, äntligen!