Ungefär såhär känns det just nu. Inte för att jag har ett körkort än, men bilen är i rullning. Jag har övningskört flera timmar varje vecka i mer än ett år och varit redo för körskolan i princip sedan dess. I över ett halvår har jag skjutit upp det där första mötet med körskolan för jag är komplett vettskrämd för allt som har med körlektioner, uppkörning, teorilektioner, teoriprov och allt runt omkring. Jag kunde inte bara förmå mig att ta de där första kliven in på körskolan. Det gick bara inte. Jag gick rakt förbi varje gång för att slippa binda upp mig på allt som kommer efter inskrivningen. Att sedan ringa och boka den första körlektionen var en ren mardröm, jag satt i en timme med telefonen i handen och ville kräkas av nervositet. Kände mig urlöjlig samtidigt, såklart. En så enkel sak kan tyckas. Det värsta med att ha social fobi, den eviga rädslan för att bli iakttagen, granskad och bedömd.

Men jag gjorde det. Första teorilektionen är avklarad och imorgon har jag min första körlektion. Ni anar inte hur stort detta är för mig och hur otroligt hårt jag har kämpat mot det där fula lilla hjärnmonstret som säger åt mig att allt kommer gå åt helvete.

Jag ska väl inte ropa hej förrän jag har kommit över ån. Än är det flera veckor kvar och plötsligt kan det bli för mycket på en gång. Men att jag överhuvudtaget har kommit såhär långt är jag stolt som tusan över. Vissa stunder var jag helt övertygad om att jag skulle gå igenom livet utan körkort för att jag inte känner mig stark nog att utmana rädslan.

Nu ska jag ha mitt jävla körkort helt enkelt.
I sommar ska jag åka på på road trip och botanisera runt på loppisar i hela Östergötland.

De senaste dagarna har jag letat inspiration för att göra min lilla arbetshörna lite trevligare att sitta vid. Smyckeshängare som dessa vore ju drömmen, trädet är ju allra finast. Under sensommarens kantarellpromenader spanade jag som en tok efter passande grenar som kunde agera miniträd, utan större framgång.

Jag har en hel hög med gamla loppisramar liggandes så det lutar mer åt att jag gör något likt den här smyckestavlan och komponerar ihop en praktisk och klassisk tavelvägg men istället för bilder i ramarna ska jag förvara smycken där. Bättre än att de ligger undangömda i väntan på nya ägare. Överskådligt och fint!
Borde kanske passa på att avsluta mitt smyckesträd av metalltråd också, ett år senare...

(Klickar man på bilderna hamnar man på min Pinterest, min senaste besatthet.)

Tack för era fantastiska kommentarer, blev alldeles varm i hjärtat av att läsa dem! Det fick mig att känna mig lite mindre hopplös och inse att det faktiskt är värt att kämpa vidare. Jag insåg också att de rutiner jag har nu håller inte. Min viktigaste insikt på länge.

Från och med nu ska jag kämpa för att införa rutiner. Jag måste lära mig att avsätta tid åt att 'jobba', och inte mixa ihop de timmarna med min fritid för det är då jag mår dåligt över känslan av att inte ha någon ordning på något. Redan innan man startar företag får man nerkört i halsen att man måste skilja av arbetet från fritiden. Äh, tänkte jag, jag utför bara mitt största intresse och får betalt för det. Visst är det så, men mentalt sett så måste man verkligen ha en tydlig linje mellan arbete och fritid för att inte stressa ihjäl sig. Nu ska jag göra ett tjusigt schema att följa! Att jag har svårt för rutiner är en annan sak, men jag får helt enkelt tvinga mig själv till att komma in i dem.


Igår kväll städade jag mitt skrivbord. Det har inte varit synligt på ett halvår. Inte konstigt att det känns kämpigt att driva ett företag när man har kaos på sin hemmabas. Därför var jag ju tvungen att sitta där ett tag också. Mest kika igenom mina saker för att kanske få lite nya idéer. En idé fick jag, som sket sig, vilket kändes helt okej för nu har jag ju plats att prova lite olika metoder!
Häromdagen traskade jag iväg på en långpromenad genom staden hem till pappa och hämtade mina gamla loppisfyndade ramar som jag tänker sätta upp som smyckestavlor på väggen. Lite piff piggar upp!

Nu kan det bara bli bättre.

Sedan första året på gymnasiet har jag haft som mål att starta eget företag. Nu undrar jag mest varför. Den där romantiserade bilden jag hade av en egenföretagare stämmer inte ett enda dugg med verkligheten.
Ungefär denna bild hade jag av mig själv som egen företagare.
Jag skulle gå upp när klockan ringer, äta en stadig frukost och sätta mig och ta itu med dagens jobbskörd.
Tillverka smycken, svara på mail, uppdatera och utveckla shopen, bokföra dagens in- och utgifter, hålla i tävlingar, posta beställningar, marknadsföra företaget, leta återförsäljare och leka entreprenör.
Härligt att få lägg upp arbetet själv! skulle jag tänka.

Men vet ni vad? Ett halvår senare är jag på väg in i väggen. Ingenting är roligt längre. Jag är ständigt stressad och förtvivlad. Jag kan börja gråta på bussen, i köket, i sängen, i duschen för att jag är så stressad över allting som jag borde göra men bara skjuter upp för att det ändå inte spelar någon roll. Jag är ständigt yr och har flera gånger trott att min sista stund när benen plötsligt viker sig under mig.
Jag har slitit som en gnu och lagt ner hela min skäl i företaget. För ingenting, för allt går åt helvete.

Jag söker jobb men blir lika besviken varje gång jag får ett "tack, men nej tack" tillbaka. Ett jobb vore guld värt, för det här företaget är inte värt arbetet. Med ett jobb skulle jag inte vara lika beroende av inkomsten från företaget och kanske skulle jag lyckas tända gnistan igen.

Vart tog alla mina kunder vägen? Sen jag startade företag har kundkretsen bara gått neråt, neråt, neråt. Trots att jag har tre gånger så mycket smycken. Visst, högre priser. Men det enda jag har gjort är att lägga på moms med 25%.

De återförsäljare jag hör av mig till vill inte sälja mina smycken med motiveringen att mina priser är för låga för att de ska kunna ta ut sin provision. Men det som knäckte mig totalt var denna kommentar: 'Dina smycken lever inte upp till våran kvalité och är inte tillräcklig unika'. Tack. En rätt stor butik som till och med tar in örhängen med glittriga klistermärken med hästmotiv klistrade på kartong som säljs som örhängen. Mina smycken var alltså värda mindre än örhängen gjorda av klistermärken i deras ögon. Då ville jag bara lägga ner hela shopen. En butik jag har älskat sedan jag var nybliven tonåring.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. Kanske ångrar jag mig och raderar det snart. Men jag behövde få det ur mig. Jag känner nästan för att be om ursäkt för att jag är så innerligt trött på mitt liv, men det här är min blogg och jag bestämmer innehållet hur vansinnigt tråkigt och deppigt det än är.

Så, vad gör man? Jag har inget annat val än att kämpa vidare med mitt företag, hoppas på bättre tider, fortsätta stressa ihjäl mig över hur dåligt det går och bli en sämre flickvän, sämre dotter, sämre kompis. För jag orkar inte hålla fasaden uppe längre. Jag har i alla fall testat på att vara egen företagare och levt i drömmen som snarare är en mardröm just nu. Men, slutar jag vara egen företagare... Då är jag ingenting längre.

När pannband började dyka upp i alla färger och former i butikerna tidigare i höstas tänkte jag "åh nej..." och fick flashbacks från min barndom och det blågröna fleecepannband som jag alltid hade på huvudet. Jag tänker inte sätta på mig ett pannband igen, hur trendigt det än blir tänkte jag i affären. För mycket barndomsminne, och där bör det stanna.
Häromdagen gick jag på promenad på kvällen, med uppsatt hår, och kom på mig själv med att längta efter ett pannband för att jag frös något enormt om öronen. Uppsatt hår och mössa går ju sällan ihop så nu har jag bestämt mig för att sticka ett pannband.

Närmare bestämt detta. Om det värmer öronen återstår att se, men fint som tusan är det. Här finns mönstret!

Såhär ser baskern ut på huvudet! På undersidan sitter ett hårspänne som detta, så baskern riskerar inte att ramla loss hur mycket man än får för sig att hoppa och skutta, till och med i mitt hår som har världsrekordet i halkighet.

Det känns så ovanligt att se en bild på sig själv, det måste vara drygt ett år sedan sist. Kameraskygg är mitt mellannamn. Vet inte hur många bilder jag tog vid det här tillfället, ändå var det bara en som jag tålde att se. Ibland vore det så himla skönt att ha en fotogenisk vän som man bara kan ringa och säga "hej, fota i eftermiddag?" och ta alla de där smyckesbilderna som man målar upp i huvudet. Jag har så många idéer på hur jag skulle vilja fota mina smycken för att göra dem rättvisa, men att fota sig själv är inte alltid det enklaste, speciellt inte när man hellre står bakom än framför kameran.

Nu är det färdigtjatat om de små huvudbodnaderna efter tre inlägg på raken! Nu åker jag iväg och firar morfar som fyller år! (Och eftersom att mormor och morfar är hängivna läsare av min blogg så säger jag grattis!)

Yey, så kul att ni gillade baskrarna! Här kan ni kika närmre på dem. Jag hade tänkt fota hur de ser ut på huvudet också så att man verkligen ser hur bedårande de är, men typiskt nog dog kamerabatteriet och när det väl hade laddat färdigt så började solen gå ner. Det får bli imorgon istället.

Det här är vad jag har sysslat med den senaste tiden. Minibaskrar! Höstens sötaste håraccessoar tror jag allt. De ska bara fotas ordentligt och sedan kommer de upp i shopen.

Här kommer första lasset med recensioner av Yves Rocher-produkterna! Först ut är Couleurs Nature lystergivande nagellack i färgerna Aubergine och Klarröd. De gör verkligen skäl för sina namn. Aubergine är riktigt djuplila, nästan svart i vissa ljus och den klarröda är verkligen signalröd.

Aubergine gled på nageln som en dröm och täckte redan efter ett lager. Klarröd däremot, är väldigt rinnig. Det känns lite dumt att kritisera något man har fått äran att prova, men jag vill ju såklart vara ärlig. Det krävdes lite övning innan jag lärde mig hur extremt lite färg som behövs på penseln för att förhindra att det läcker ut över nagelbanden. Därför krävdes det också rätt många lager för att få det riktigt täckande, tre lager räckte knappt till att täcka den vita randen. Otroligt tråkigt på en sådan fin färg.

Jag fick ju även med ett snabbtorkande topplack som ger glans. Man droppar det på den nymålade nageln med den medföljande penseln och inte en pipett som hos andra märken. Ett snabbtorkande topplack behövs till dessa nagellack, för de torkar väldigt långsamt. Ett tunt lager tog runt 30 minuter på sig att torka utan överlack. Lite längre än vad jag är van vid. Med topplack tog det 5-10 minuter och inte några sekunder som de skriver på hemsidan. Men när lacket väl har torkat så är det otroligt blankt, jämnt och hårt. Detta är inga nagellack man målar på lite snabbt innan man ska ut, de kräver att man tar sig tid för att få ett bra resultat.

Den långa torktiden vägs upp av att hållbarheten är helt fantastisk. Nagellacket håller i nära en vecka utan att flaga. Under denna vecka har jag skurat golv, skapat smycken och varit allmänt hänsynslös mot mina händer. INGA nagellack sitter kvar när man tillverkar smycken vill jag lova, så jag är imponerad!

För 75 kr får du ett otroligt bra nagellack. Men man bör förbereda med lite tålamod innan man målar på det, men sen har man ett lack som sitter som berget i en veckas tid utan att flagna.

Det är lite tyst här just nu. Jag höststädar i min jobbhörna samtidigt som jag jobbar febrilt på ett nytt projekt och pysslar ihop en ny minikollektion med höstens sötaste håraccessoarer. När det nya projektet är klart återstår att se, minikollektionen däremot kommer förhoppningsvis att dyka upp i shopen under den kommande veckan. Jag längtar efter att få visa upp det! Men tills dess råder en förväntansfylld (hoppas jag) tystnad här.

För någon vecka sedan blev jag utvald att bli bloggrecensent för Yves Rocher. Jag blev så otroligt glad när jag fick beskedet att jag hade blivit utvald, för om det finns något jag fullkomligt älskar så är det skönhetsprodukter. Ett intresse som inte har fått mycket utrymme här i bloggen. Jag har aldrig riktigt trivts med att skriva om ytliga saker, men nu kommer det nog att bli ett par sådana inlägg framöver.
Jag har alltså blivit sponsrad med produkterna ovan, som jag ska recensera och skriva mina tankar om. När jag fick beskedet tänkte jag "åh nej, tänk om jag får produkter som inte alls faller mig i smaken, hur gör jag då?". Men vet ni vad, jag behövde inte oroa mig. Färgerna faller mig helt i smaken, och hur kvalitén är ska jag ta reda på under den kommande veckan.
Dessutom gillar jag att man som bloggrecensent blir uppmanad att vara tydlig med att man har blivit sponsrad med produkterna. Ingen smygreklam här inte, bara ärlig marknadsföring. Två tummar upp för det!

Nu ska jag testa läppstift! Jag återkommer med recensioner, tankar och åsikter om produkterna.

Häromdagen klurade jag på vilka yrken jag drömde om som liten, och kom fram till att jag måste ha skiljt mig ganska mycket från mina kompisar. De ville bli frisörer, astronauter, fotbollsspelare och ridlärare minns jag. Jag ville bli det här:


Serietecknare
Precis som alla andra barn älskade jag att rita. Minns att jag hade en egen serie om en hund som hette Linus, starkt influerad av Snobben misstänker jag. Med tiden svalnade dock intresset och jag la drömmarna på hyllan för gott. Men serier älskar jag fortfarande med Marsupilami och Spirou som de eviga favoriterna.

Arkeolog
Än idag tycker jag att det är något alldeles speciellt med tanken på att gräva i jorden och putsa fram fantastiska fornlämningar. Svår branch har jag hört.



Stop motion/clay animation-filmare
Jag var tokig i Wallace & Gromit under hela min uppväxt. En dag såg jag en behind the scenes-film om just Wallace & Gromit, efter det försökte jag mig envist på att göra egna clay animation-filmer. Jag pysslade ihop små djur i lera som jag sedan filmade med stop motion-funktionen i min webbkamera. Synd bara att filmerna har kommit bort under alla datorbyten. De handlade för övrigt mest om marsvin och kaniner som stal morötter från varandra, otroligt sött! Det här är Wallace & Gromit förresten, om man inte är bekant med dem.

Veterinär
Alla barn har väl någon gång drömt om att bli veterinär? Hade mina betyg varit tillräckligt bra hade jag säkert övervägt att utbilda mig till det också, om det inte vore för att jag har så stark blodfobi att jag nästan svimmar av att se ett öppet sår.



Webbdesigner
När jag var blott tio år gammal kodade (utan hjälpmedel!) jag min första hemsida i html. Den handlade om mig själv och all grafik hade jag "stulit" från dataspelet Jazz Jackrabbit. Under de följande åren hade jag hur många hemsidor som helst, och ett antal webb- & mailtidningar med ett hundratal prenumeranter. Vilken nörd jag var! Sedan blev jag tonåring och mitt fokus riktades mot skolarbete, kompisar och killar. Just webbdesigner vet jag inte om jag skulle vilja utbilda mig till idag. Kod och innehåll är roligare än design.

Journalist
En gång i tiden läste jag flera böcker i veckan, skrev långa noveller och gjorde alltid de mest noggranna uppsatserna. Ständigt fick jag höra att jag borde bli journalist eller författare. Sedan blev jag tonåring och tyckte att alla andra skrev så mycket bättre än mig så även det yrket sållades bort. Inte insåg jag då att jag jämförde mig med vuxna med lång erfarenhet.

Nu undrar jag mest vad jag faktiskt kommer att bli som stor. Jag kan i alla fall bocka av egen företagare!