Yey! Äntligen har jag visitkort att dela ut. Att det ska behöva ta tre år för mig att bestämma mig för hur de ska se ut, och ändå är jag inte riktigt nöjd nu heller. Jag i ett nötskal. Men det är himla praktiskt med visitkort alltså, de försvinner snabbt men det är mycket värt att ha ett att dela ut när någon blir nyfiken på vad man egentligen sysslar med om dagarna. Nu vill jag trycka upp mer saker, för det var en himla härlig känsla att få öppna paketet med alla visitkort i.

Vår lilla Caesar fick åka till veterinären med sina trasiga klor och har numera fått en jättefin krage som har är sååå nöjd över.

Vi inledde midsommarhelgen med att baka bröd och som vanligt säger man att det här, det borde vi göra oftare. Enkelt, billigt och gott. Ändå gör man det så sällan.

Plötsligt sken solen, plötsligt regnande det. Under hela midsommarhelgen. Nu städar vi efter helgens bravader med fest och övernattande gäster, bakar tårta och väntar på att det ska komma ännu fler gäster, nämligen släkten som ska fira min pojkvän som fyllde år i torsdags. Sedan avslutar vi helgen med att åka hem till stan och stanna där i en vecka, eller ja, jag ska vara ensam i nästan en hel vecka för att min pojkvän överger mig för lajv. Usch, jag som trivs så bra här ute! Vill knappt tänka på att vi har en lägenhet i stan...

Egentligen borde man ju alltid ha nyplockade blommor stående i en vas någonstans, bara för att det är så hemtrevligt.

Plötsligt tidigare ikväll hörde jag ett krashhhh av klor mot bark och ser hur våran lilla Caesar blir uppjagad i ett träd av en ilsken främmande katt som är alldeles gigantiskt stor och mörkt blygrå. Den ilskna katten flyger ner när jag kommer springandes och kvar sitter Caesar högt uppe i trädet och är helt panikslagen. Jag vet inte hur länge vi stod där och lockade på honom medan hans jamanden bara blev mer och mer ynkliga. Vi hade inte mycket annat val än att gå in i huset i väntan på att han skulle komma ner. Helt plötsligt satt han på marken nedanför, troligtvis ramlade han rakt ner. Stackarn! Nu ligger han brevid och återhämtar sig från chocken medan han omsorgsfullt tvättar sina tassar som förlorade tre klor. Nu hoppas vi bara att det inte är allvarligare än så, även om det är allvarligt nog.

Och det där med att katter klarar av höga fall tröstar INTE när katten väl sitter där uppe i trädet, för fy vad orolig jag var. Jag är nog världens nojigaste kattägare som alltid vill ha koll på vart katten är så att ingenting händer. Tur att vi inte bor nära någon väg, då hade jag väl gått längs med den ett par gånger om dagen och tittat längs med kanterna. Jag som de senaste dagarna har tänkt så mycket på vilken fantastisk personlighet han har. Hur han sover hos oss hela nätterna, går tillsammans med oss på långa promenader, är med oss när vi fiskar, pratar med oss hela tiden på sitt eget språk och ofta beter sig som om han vore lika mycket människa som oss två. Det känns som att vi har haft honom så mycket längre än fyra månader, och det hade varit så himla sorgligt att inte ha honom med oss en bra bit till in i framtiden. Men det gick ju bra som det verkar nu och jag är så himla glad för det. Älskade kisse, nu kommer du få vara inne några dagar framöver så att din matte slipper oroa sig för mer kattbråk, olyckor eller infekterade klor. Men hur en katt klarar av så höga fall utan att skada sig går fortfarande över mitt förstånd.

Om det är någonting jag verkligen beundrar så är det människor som kan tillverka smycken som dessa. Så otroligt verklighetstrogna. Man vill ju inget annat än att ta sig en tugga, eller hur? Snubblade över dessa i en shop på Etsy och föll pladask, tydligen en svensk tjej som tillverkar dem.
Jag snubblar så ofta över inspirerande smycken som skiljer sig lite från mina och tänker att 'det där vore kul att testa på!' men varje gång jag testar på nya tekniker inser jag att jag nog ska hålla mig till det jag gör bäst. Sist jag försökte mig på att tillverka smycken av fimo/cernitlera visade sig att jag var allergisk och fick utslag över hela kroppen. Inte blev det några söta sötsaker heller, snarare de mest deformerade sötsakerna någonsin. Ibland ska man kanske hålla sig till det man är bäst på, även om det är kul att testa på nya saker och kanske upptäcker man en ny talang. Vem vet.

Den här tiden på året alltså... Jag blir på så himla konstigt humör av att se alla studenter vandra omkring och mest se allmänt lyckliga ut. Jag blir ledsen och besviken på mig själv. För att jag aldrig fick chansen att ha en studentmössa på huvudet.

Jag var alltid den där eleven som hade skyhöga krav på sig själv och gjorde allting perfekt och fick så mycket beröm av alla lärare. Fick alltid höra hur jag skulle ta tillvara på mitt studiesätt och allting som jag skulle kunna åstadkomma senare i livet. Jag strävade aldrig efter att var bäst, jag ville bara göra mitt eget bästa. Tills en dag i nian. Det var dags för gymnasieval, jag gled sakta ifrån mina vänner sedan så många år tillbaka, jag hade precis gjort slut med min första pojkvän och det värsta av allt - mina föräldrar skiljde sig som en blixt från klar himmel.

Jag tappade lusten till allt. Tappade självförtroendet och kände mig totalt värdelös som inom loppet av ett halvår förlorade familj, vänner och pojkvän. Jag mådde uruselt, tappade all motivation och att ens öppna en bok och försöka läsa var nästan otänkbart. Jag gick mest omkring i en grå dimma, bokstavligt talat. Men jag började gymnasiet ändå, trots att jag bönade och bad om att få ta ett sabbatsår för att få vila upp mig. Men det gick inte för sig så jag började gymnasiet trots att jag knappt orkade ta mig upp ur sängen på morgonen, än mindre vistas i sociala miljöer.

Ni kan nog tänka er hur det gick. Åt helvete, vägen var spikrak. Jag försökte verkligen umgås och göra det bästa av situationen men jag var så trött och så apatisk att jag sällan ens kom iväg till skolan. Jag jobbade på i min egen takt hemifrån och lyckades få fantastiska betyg på bara 20% närvaro. Jag är mina lärare evigt tacksam för att de verkligen försökte sätta sig in i min situation och lät mig anpassa mina studier efter min egen kapacitet.
Men i tvåan brast det. Då var all min energi slut. Jag kunde inte tänka på annat än hur misslyckad jag kände mig som varken klarade av att studera eller ha vänner. Att gå från att älska att lära sig nya saker varje dag till att knappt orka öppna en bok. Det var otänkbart men det hade hänt. Efter ett halvår av förtvivlan bestämde jag mig för att börja om tvåan året därpå istället. Och under tiden försöka utreda detta på riktigt, hos psykologer och hela köret.

Ingen lyckades fastställa orsak till varför jag mådde som jag mådde. De ville mest bli av med mig. Kanske för att jag aldrig vågade öppna upp mig ordentligt, för att jag gav mig själv skulden för allt som hade hänt. Jag kände mig så skamsen över att jag hade misslyckats så fatalt med allting. Tänk om mina gamla klasskamrater visste detta tänkte jag konstant. De hade aldrig trott på det. 
Idag har jag förstått att jag blev deprimerad av det intensiva halvåret och från det utvecklade social fobi. Att man kan förändras så fort. Jag blir arg på ödet. Arg på att det blev som det blev. Det tog mig fyra år att sluta klandra mig själv för allt som hände under det halvåret. Fyra år att inse att det inte var mitt fel och att jag inte behöver skämmas. Men än idag har jag svårt att förstå allting som hände under dessa år. Att jag kunde trilla dit så hårt.

Mina planer fullföljdes och jag började om tvåan. Jag hamnade i en urfin klass. Men att försöka skaffa vänner när man var konstant ledsen och helt saknade självförtroende gick bara inte. Historien upprepade sig och jag blev sjukskriven. Läser man längre bak i bloggen kan man hitta lite inlägg från denna tid. Hur jag i alla fall börjar få ordning på tankarna. Här fick jag nog. Jag hade gjort mitt på min gymnasieskola och ville bara komma hemifrån. Så jag bestämde mig för att söka in till folkhögskola och flytta hemifrån. Valet föll på Grebbestad och allmän linje med Silver- och smyckedesign. 40 mil bort. Jag kom in och det började kännas lite bättre, faktiskt.

Året i Grebbestad var omvälvande. Jag fick vänner som inte kunde veta något om mitt gamla jag och jag kom ifrån mina gamla vanor. Började nysta ut mina tankar och tina upp lite från den gråa dimman jag hade befunnit mig i de senaste tre åren trots att jag längtade hem något fruktansvärt. Och jag klarade av året! Jag fick mina betyg och hade slutfört mina tre gymnasieår. På sätt och vis tog jag studenten, på mitt eget lilla vis.

Ibland känner jag en jävlaranamma, att nog ska jag bevisa att man kan komma någonstans trots att man inte har någon fullständig gymnasieutbildning i bagaget. Men i grund och botten kommer jag alltid att vara otroligt besviken på mig själv, för alla förutsättningar som bara kastades bort.
Nu jobbar jag mest på att försöka lära mig att relationer inte är det läskigaste som finns och att andra människor faktiskt inte tycker att jag är helt värdelös. Men det går långsamt att ändra om på sitt tankesätt. Jag antar att tre år av besvikelser och misslyckaden sätter sina spår.

Det jag egentligen ville säga var att du som tar eller har tagit studenten: fy fan vad du är bra!

Om bara någon vecka flyttar vi ut till skärgården och stannar så länge som möjligt. Det kommer bli så himla härligt att kunna spatsera ut och in hur som helst och förföljas av havet vart man än går. Dock kommer jag sakna mina nya vänner Växterna på balkongen men de kommer förhoppningsvis överleva med lite vattningshjälp från pappa. Caesar följer med såklart, det ska bli spännande hur vår lilla innekatt reagerar på att komma ut i det 'vilda'. Och shopen rullar på som vanligt, så himla härligt att kunna jobba vart man vill.
Ja, det är väl ungefär det jag har i mina tankar just nu.

Jag har ju tjatat på er att anmäla er till att hålla i en tävling i samarbete med shopen, och nu kör vi igång denna karusell med tävlingar tycker jag! En tävling varje månad är vad jag har i tankarna, så vill ni delta är det bara att ni skickar ett litet mail med lite text om dig och din blogg.
Först ut att hålla i en tävling är Sandra med finfina bloggen Sandy in Wonderland. I hennes blogg kan ni nu tävla om halsbandet 'Luftballong' från The Charming Collection. Klicka er in på hennes blogg för att läsa mer om tävlingen och delta!

Dessa färgglada senilkedjor alltså - jag är käääär! Jag plockade på mig en egen lila direkt efter att jag hade lagt upp dem i shopen och nu när solen skiner vill jag använda den mest hela tiden. Kedjan blev min favoritaccessoar omedelbart och när jag tittar på dem blir jag alldeles mallig över att det är jag själv som har tillverkat dem. Så nätta men ändå ger de ett så stort intryck med de starka färgerna, man undgår ju inte att se dem.

Jag hade tänkt visa upp min nya klänning. Men nej, det går inte för sig tyckte katten och började tugga på axelbanden. Synd att han är så söt.

Tillsammans med denna klänning kommer jag runt midsommar att flytta ut i skärgården där jag kommer att skåda den här utsikten resten av sommaren. Behöver jag ens försöka beskriva hur mycket jag längtar?!