De är mindre än tre veckor kvar i Grebbestad och det känns så himla konstigt. Att det som har varit ens vardag i nio månader nu bara ska förintas. Det går inte riktigt att föreställa sig att inte sitta i köket varje dag och prata bort den dyrbara tiden eller gå på promenader längs med vattnet om kvällarna. Allt det vi gör nu, det gör vi snart för sista gången. Snart sitter jag i bilen på vägen hem, och jag lämnar detta bakom mig för alltid. Jag är lite rädd faktiskt, för hur det ska kännas att bryta upp från allting här.

Mamma berättade att hon trodde att jag skulle ringa hem redan efter ett par dagar efter flytten och vilja åka hem igen. 40 mil är ändå en rätt skaplig sträcka. Men vet ni vad? Det gjorde jag inte, jag har stått ut trots att jag har längtat hem så otroligt jäkla mycket. Inget slår känslan av att sitta på tåget hem och räkna ner timmarna tills man får återse sina nära och kära. Och snart är jag hemma och får stanna där så länge jag vill, och jag ska ha världens bästa sommarlov, för det förtjänar jag efter detta äventyr.

Men ändå, det är inte alls pjåkigt att ha bott under nästan ett år i en liten pittoresk by på västkusten. Men det är nog först efteråt man inser hur bra man egentligen hade det.

Tänk att nio månader kan gå så otroligt fort. Tänk att jag faktiskt har stått ut i nio månader. För det har inte varit lätt alla gånger, men... jag gjorde det och jag blir så förbannat stolt över mig själv.