Jag har sån ångest över vad jag ska göra till hösten.
Dessa två alternativ lockar mest;

Studera ett år till på folkhögskola, dock inte allmän utan en ren profil. Ett område som jag vet att jag kommer att älska att hålla på med. Vad det är tänker jag inte berätta, för de tar bara in tolv personer per år och då är konkurrens det sista jag behöver. Då kommer jag att flytta till egen lägenhet i en ny stad och få ta studielån. Egen lägenhet är ju drömmen, studielån däremot...

Eller så flyttar jag hem, pluggar enstaka kurser på distans och söker jobb. Få tid och utrymme att kanske starta eget och utveckla shopen. Nya erfarenheter i en trygg miljö.

Frågan är om jag känner för att bo hemifrån ytterligare ett år. Detta år har gått åt till att känna sig konstant uppriven för att jag längtar hem så otroligt mycket. Men flyttar jag hem känns det som att jag på något sätt tar ett steg tillbaka, jag är då tillbaka i den situation som jag vantrivdes i som fick mig att söka mig hit.

Mitt hjärta säger åt mig att åka hem och spendera tid med min familj. Min hjärna säger att jag bör kasta mig ut i livet och ta tillvara på tiden.

Ja, vad händer till hösten egentligen?

Idag har jag skrivit personliga brev och CV:n som ska skickas iväg till skolor och potentiella sommarjobb. Jag blir galen på sommarjobb. Hur ska jag som inte ens har någon arbetserfarenhet kunna få ett jobb? Jag må vara enormt driven men saknar erfarenhet och kontakter. Jag cyklar i motvind. Fast jag har bestämt mig för att Norge får vänta ett tag till för jag vill så gärna hem till Norrköping och min familj.

Dessutom längtar jag till Göteborg så mycket att jag blir smått galen. Jag behöver ströva omkring på ett ställe där jag kan få känna mig lite anonym för en gång skull. Grebbestad går mig på nerverna för tillfället. Aldrig har jag varit i så stort behov av omväxling som nu. Men det är skönt, det är en drivkraft att i alla fall ha någon slags känsla i kroppen även om jag i övrigt är halvt död av utmattning.

Har jag inte världens bästa läsare? En anonym person tipsade mig om att Skins börjar på torsdag. Nu för tiden har jag noll koll på sånt, jag hinner inte hålla mig uppdaterad på samma sätt som förut när jag bara slöade framför datorn hela dagarna. Och då är såna tips guld värda, för Skins kan man ju inte bara gå miste om. Tack käre du! Så, Skins börjar på torsdag och finna att titta på här, eller så gör man som jag - är olaglig.

Har ni inte sett Skins så befaller jag er att göra det. Börja med första säsongen, den är bara helt otrolig. Jag får nog ha ett Skinsmaraton någon helg snart, jag börjar sakna Cassie lite. Sällan har jag blivit så tagen av en tv-serie, det är lugnt en av de bästa ungdomsserierna någonsin. Tillsammans med Freaks & Geeks då.

Under veckan som gått har jag tittat på serien Freaks and Geeks. Aldrig har jag väl gillat en high school-serie förut. Men idag såg jag det sista avsnittet. Jag hatar känslan när man inser att man har kollat klart på en serie och att det faktiskt inte finns några mer avsnitt att se. Vad ska jag nu sysselsätta mig med om eftermiddagarna den kommande veckan?

Innan jullovet fick vi testa på att sandblästra speglar på bildlektionen. (Innan lovet ja, därav dammet på spegeln...) Såhär blev min. Inte så lätt att fota dock. Men det är roligt att testa på lite mer udda grejer.

Nu ser jag på P3 guldgalan såhär ett par i efterhand. Och innan det såg jag på Dom kallar oss artister med ingen mindre än Markus Krunegård. Behöver jag ens berätta att jag nästan började gråta av hemlängtan när jag såg alla familjära gator? Älskade hatade Norrköping. Jag får ångest av tanken på att flytta hem, jag får ångest av tanken på att bo någon annanstans. Hur ska man göra egentligen? Tiden får utvisa tror jag allt.

Och nu blir det en kväll i min ensamhet. Det behövs, idag vill jag inte umgås. Tänk att jag bara för en vecka sedan mådde urdåligt och verkligen inte kunde tänka mig att åka tillbaka hit på ett bra tag. Fast så känner jag mest hela tiden, men det är under kontroll nu. Det är helt okej här ändå, även om jag alltid kommer att längta bort var jag än befinner mig. Usch för att vara ung och vilsen.

Djur, och i speciellt katter, är de bästa varelserna som finns. Så när jag läste hos Clara att katthemmet Kompis hade brunnit ner sved det i hjärtat och det dröjde inte många minuter innan min donation var överförd till katthemmets konto. För när det gäller djur, då ger jag vad som helst för att de ska ha det bra. Det är värt att leva på bröd och vatten i en vecka med vetskapen om att man har gett många katter en tryggare tillvaro.

Det fick mig att tänka. Jag har ett tag nu grubblat över shopen, det vore inte alls dumt att stödja något via shopen. Att en viss procent på varje beställning eller att en viss summa varje månad går till t.ex. WWF djurfadder eller någon liknande organisation. Vad säger ni, förslag?

För ett tag sedan beställde jag en påsväska från Etsy och skrev om i ett inlägg. Men det inlägget måste jag ha råkat raderat för jag kan inte hitta det nu. I alla fall, jag fick några förfrågningar om var man kan hitta fina påsväskor efter det. Det vet jag inte egentligen, men så snubblade jag över två shopar med fina påsväskor och tänkte att då kunde jag ju passa på att tipsa om dem.

Här!


Och här!

Vet ni vad?

Jag åkte hem.

Men jag kommer tillbaka alldeles snart, för jag tycker väldigt mycket om Grebbestad även om jag inte tycker om mig själv där. Kanske är det sånt man måste stå ut med, att vara passiv, för att klara av att pressa sig så hårt i skolan. För tänk, jag har gått från att ha 10% närvaro i gymnasiet till att ha nästan full närvaro nu. Jag tar skolan på fullaste allvar, jag har inte tid till att misslyckas en gång till och jag ger järnet på varje uppgift även om jag känner att jag inte har kapacitet till det. Det är inte konstigt om man går in i väggen efter att ha varit hemma i tryggheten och helt plötsligt känt hur all stress och alla bekymmer bara rann av en, och sedan var man tillbaka i skiten igen.

En hemfärd behövdes för att få den insikten.

Nu ska jag bli frisk från mina dubbla förkylningar (de gjorde nog mycket för mitt deppiga humör också) och bara... vad ska jag göra? Jag vet inte. Klappa katterna, leka med Ylva, diskutera världsligheter med pappa. Sen är jag redo att ta nya tag, när jag väl har insett allt det fina med Grebbestad. För faktum är att jag redan längtar tillbaka, men jag följde mitt hjärtas plågsamma skrik och åkte hem och det ångrar jag inte för en sekund.

Jag tänker; jag är nitton år, jag ska klara av att vara hemifrån. Det gör jag inte. Jag vill bara sätta mig på första bästa tåg hem, jämt och ständigt. Det är inte ovanligt att jag tittar på tågtidtabellerna så pass mycket att jag till slut kan dem utantill. Jag hatar att vara ifrån min familj och mina djur. Tre veckor hos dem var inte nog. Hela vägen hit vill jag bara börja stortjuta och kräva att vända om, för jag ville bara vara kvar hemma ett litet  tag till.
Sedan jag kom hit har allting kollapsat, jag känner knappt igen mig själv. Jag brukade vara glad, jag var alltid den som hittade på saker och alltid hade idéer. Vem är jag idag? Jag bara flyter med, jag orkar inte engagera mig i något. Ensamheten blir bara mer och mer påträngande och jag känner mig bara mer och mer socialt oduglig. Jag har några, men fina vänner, men det känns som att de aldrig får lära känna mitt riktiga jag, för jag känner mig mer inåtvänd än någonsin här.
Vad gör man?
Man tar sig igenom dagarna trots att man går på sparlåga, om ens det.

Och själva skolan ska vi inte ens tala om. Aldrig har jag haft sån skrivkramp som jag har här. Aldrig har siffrorna i matteboken varit rörigare. Aldrig har min inspiration varit så nollställd som nu.

Kanske överreagerar jag bara, men en sak vet jag, jag är så förbannat trött på tillvaron att jag skulle kunna ge vad som helst för att bara få ta en paus ett tag. Men jag har gett mig fan på att klara av detta, och det ska jag.

Men efter regn kommer solsken säger man ju. I så fall kommer året efter Grebbestad att vara himmelskt.

Jag har en mapp på datorn där jag sparar bilder på allting som jag önskar fanns i min ägo. Saker som jag vill köpa så snart jag har råd, saker jag vill knåpa ihop själv, saker jag önskar hitta på loppisar eller saker som jag helt enkelt bara drömmer om. Där samsas allt från människor med fantastiska frisyer till dessa materialistiska ting:


En lila vattenkokare. Vilket kök är komplett utan en lila vattenkokare?


En lagom grå puffig kjol skulle inte sitta helt fel, och som tur var är de väldigt enkla att sy själv så det tänker jag minsann göra. Någon gång. Till dess nöjer jag mig med att föreställa mig hur fint det vore att ha den i sin ägo.


I någon svensk film fick jag syn på denna blåa verktygslåda. Jag behöver verkligen en verktygslåda till mina tänger och denna vore ju perfekt med sina små plastiga fack inuti, och dessutom är en verktygslåda en sån sak som alla tjejer borde ha faktiskt. Åh, kom igen loppislycka!


Jackan är fin, men halsbandet - kolla halsbandet! Jag vill verkligen göra ett sådant och ha på mig vid lite festligare tillfällen eller när övriga klädseln behöver piggas upp lite. Helt fantastisk maffigt men ändå tjusigt är det, jag kan inte sluta titta på det.

Bildkällor: OBH nordica, bonadrag och tjallamalla.

Helt plötsligt hamnade jag på ett sömnadscommunity som jag var aktiv på en gång för längesen och där dök alla bortglömda alster upp, sånt som jag gjorde ett par år innan bloggen kom till när jag var runt 15-16 år. Idag har nästan allting vandrat vidare till nya ställen och fallit i glömska så nog blir jag lite nostalgisk när jag ser mina gamla skapelser. Fast slipsen är fortfarande min favorit, den brukar pappa använda på sina jobbmöten.

Idag har jag ätit granatäpple och pysslat ihop en liten tavla att hänga smycken på. Guld, vit och mintgrönt. Tjusigt och väldigt enkelt, bara att klä glaset eller en hård kartongbit i ett glest tyg och kanske ett färgat undertyg och sätta dit i ramen igen. Sedan är det bara att börja hänga dit sina smycken. Tadaaa!

Just nu läser jag Candide som är rätt kort och lagom på något sätt, men i övrigt fängslas jag inte riktigt. När det gäller filosofi står jag handfallen och önskar att jag åtminstonde kunde förstå några av de referenser som den tydligen innehåller och hur ska jag då kunna recensera den på ett värdigt sätt? Omslaget är hundra gånger mer spännande skulle förmodligen bli slutsatsen i min recension och jag vill helst inte tänka på vad läraren skulle tycka om det.

Någorlunda lättlästa klassiska böcker med en gnutta äventyr och romantik, någon?