Ikväll har jag tittat igenom min hårddisk med alla mina fotografier sedan fem år tillbaka och hittade dessa på Rufus och hans syskon. Rufus är grå på alla bilderna förutom den sista där han är den grå i mitten. Det lustiga är att Rufus var den kattunge jag allra minst tänkte på att ta hem till pappa men när jag såg att han var lite utanför och inte riktigt fick vara med och leka med de andra, då smälte mitt hjärta och jag var tvungen att välja honom. Och det har jag inte ångrat en sekund trots alla gånger han har väckt mig mitt i nätterna genom att ha haft ner blomkrukor eller bitit mig i näsan. 
Min lilla Ruffe som snart är två år, väger över fem kilo och har ben långa som styltor. Tänk att han har varit så liten.

Då är shopen lite uppdaterad igen!
Jag har lagt till en ny kategori, berlocker. Jag har märkt hur populärt det är med berlockarmband med berlocker som man snäpper dit med ett lås och tänkte att det kunde vara något att tillverka. Så nu finns det ett ankare och ett litet eiffeltorn som berlocker som man enkelt snäpper dit på en egen kedja. Jag tänkte köpa lite kedjor med större öglor också att sälja så att man kan komponera sitt eget berlockarmband. Själv hade jag ett berlockarmband när jag var liten, men jag tror att det är ganska så jätteförlitet för mig idag.
Dessutom hade jag hjälp av Rufus när jag mätte smyckena. Det var tydligen roligt att pilla ner dem på golvet och snabbt som tusan leka in dem under min säng. Det är inte alltid så lätt att ha en katt när man håller på med småsaker som smycken. Men det är också omöjligt att bli arg på honom när han tittar på en med sina stora ögon och ser ut att inte alls ha förstått vad han ställer till med. Och nu ligger han här i mitt knä och verkar inte alls förstå att han är ganska mycket i vägen. Älskade katt.

     

Jag tänkte fira att jag har haft 100 beställningar i shopen genom att lotta ut fem gula rosetter! De mäter 10x8 cm och har ett hårspänne på baksidan. Det enda du behöver göra för att ha en chans att vinna en rosett är att lämna en kommentar till detta inlägg och sedan kommer jag att lotta fram fem vinnare om en vecka, söndag den 29:e. Skriv din mailadress så att jag kan kontakta dig om du vinner! Lycka till!

Utlottningen är avslutad.

Jag har skrivit om min sociala fobi i ett antal inlägg tidigare. Den senaste tiden har jag inte skrivit mycket om det alls, av den enkla anledningen att jag börjar förstå hur jag fungerar. Detta inlägg riktar sig till er som mailar mig och lämnar kommentarer angående just detta, social fobi. Jag svarar alltid direkt till er, men jag tror också att det är många som just inte vågar kommentera eller maila. Jag hade inte gjorde det för ett och ett halvt år sedan.

Det har gått tre år sedan jag bröt ihop och berättade allting för mina föräldrar, att jag helt enkelt inte orkade hålla fasaden uppe längre. Jag behövde hjälp. Det var första gången jag berättade för mina föräldrar hur jag egentligen hade det. Att jag i hela mitt liv hade haft enorm ångest över det sociala. Att alla mina undanflykter för att slippa ringa till eller träffa människor, ja, till och med mina närmaste vänner, grundade sig i en enorm rädsla för vad som skulle kunna hända. I mitt huvud utspelade sig mängder av scenarion. Att mina vänner inte ville veta av mig längre eller att jag blev missförstådd. Det är en kombination av social fobi, ett kontrollbehov och en dålig självkänsla. Och så har det varit så länge jag kan minnas. Redan på lågstadiet började ångesten komma, och jag förstår bara inte hur jag kunde dölja det i alla dessa år. Jag var som en tickande bomb och jag visste att jag en dag skulle explodera, och när mina vänner försvann en efter en, mina föräldrar skiljde sig och jag började gymnasiet, då kom explosionen. Jag orkade inte kämpa emot längre. Jag hade ingen trygghet kvar.

Jag började med att gå hos en kurator i skolan. Vi fungerade inte alls ihop. Jag hade inget förtroende för henne alls, och jag orkade inte börja må bättre. Jag kunde brista ut i gråt mitt under lektionerna i skolan, och hur mycket stöd jag än fick från mina vänner, föräldrar och lärare så tog gråten inte slut. Men jag kämpade mig igenom ettan på gymnasiet och trots att jag hade 70% frånvaro så fick jag faktiskt väldigt bra betyg. Och jag var så stolt. Men där tog mina krafter slut. Att försöka stå på benen och försöka hänga med i skolan tog all min energi.

Jag började gå hos en privatpsykolog som nog var kompetent inom sitt område, men absolut inte om social fobi. Han vände på allting jag sa och fick det att bli stora trauman. Jag gick där ett tag tills jag fick nog. Sedan minns jag ingenting. Jag blev sjukskriven och stod mitt i tjock dimma. Så var det i ett par månaders tid. Jag minns ingenting av vad jag gjorde under den tiden. Förmodligen låg jag i sängen hela dagarna. Jag minns att jag inte städade, mitt golv var ett katastrofområde. Men utan den dimmperioden hade jag förmodligen fortfarande gråtit oavbrutet. Jag behövde koppla bort allting runt omkring mig för att kunna samla krafterna och tankarna.

Därefter började jag lite smått i skolan, och startade bloggen. Efter regn kommer solsken som man brukar säga. Jag orkade ta tag i saker och ting, jag började bli social igen. Sakta men säkert.

Vid den tidpunkten började jag äta antidepressiv medicin och påbörjade en utredning på psyket. Det kändes otroligt obekvämt att sitta där och bli granskad. Jag blev enormt inåtvänd efter att ha gått hos en psykolog där ett tag. Jag började analysera och vända på mina beteenden till vansinne. Försökte lista ut vad som var fel på mig. Vad jag egentligen gjorde där. Är jag verkligen i behov av psykologhjälp eller är jag bara tystlåten och inåtvänd av naturen?

Jag gick hos två psykologer i ett par månader. Och jag blev inte bättre.

Vill ni veta varför?

Jag ville inte bli bättre. Jag kämpade inte för att bli bättre. Jag satt mittemot psykologen och tyckte att det var intressant, men jag var inte beredd att ändra på mig själv. Jag är inte sjuk eller dålig. Jag är tystlåten och inåtvänd. Det ligger i mina gener och i min uppfostran, mina föräldrar är likadana.

Min sociala fobi hindrar mig i mitt vardagliga liv, men den ända som kan ändra på det är jag själv, och vill jag inte förändra mig själv så kommer ingenting att hända. Jag lärde mig mycket om mig själv från alla dessa möten med psykologer och kuratorer även om jag är alldeles för envis och inåtvänd för att låta någon annan styra mig. Det är upp till mig om jag vill förändras. Och jag föredrar att ta det i lugn takt. Att ständigt utmana mig själv, när jag känner att jag behöver det. Det tog mig tre år att komma till denna insikt, att bara jag själv besitter förmågan att ändra på mig.

Jag är ständigt rädd för att inte bli accepterad. För att ses som onormal och konstig. Men vad tusan, är vi inte alla onormala och konstiga? Varenda människa är unik för tusan! Och smaken är som baken, kemin är inte på topp mellan alla människor. Än sen? Varför bryr jag mig om vad människor tycker och tänker om mig? Jag är den jag är och jag har inget annat val än att acceptera mig själv som den fina individ jag är. Och jag älskar mig själv. Jag har kämpat som en idiot i hela mitt liv för att dölja mig själv och de sidor jag inte tycker om. Jag är tyslåten och inåtvänd. Vore det inte för dessa egenskaper så skulle jag aldrig vara så kreativ som jag är. Jag skulle förmodligen lägga mindre vikt vid det estetiska. Och jag som älskar min kreativitet!
Vad det gäller det sociala samspelet så har jag tvingats möta så mycket olika människor under denna period att jag faktiskt börjar bli lite härdad. Jag vågar ge mig in i samtal mellan folk jag inte känner så bra. Och det, det är ett stort steg! Men fortfarande är jag livrädd för mycket i det sociala samspelet. Jag övertolkar saker och inbillar mig mycket vilket ställer till det en hel del. Men numera är jag medveten om dessa beteenden och försöker hela tiden att ta små steg till förändring och ännu mer förståelse. Det tar lång tid att bli bättre på att trivas bland människor. Och det är svårt att inte ge upp. Eller kanske måste man ge upp för att sedan ta nya tag.

Jag är så glad över att jag gjorde denna resa. Att jag upplevde allt detta. Det har varit ett rent helvete ibland men det har gett mig så mycket insikt. Och jag vet inte vad jag ska svara till er som frågar om ni bör söka hjälp eller inte. Det hjälpte mig i det långa loppet men kändes förjäkligt i det dåvarande nuet. Jag säger: sök hjälp och se vart det leder. Är du positivt inställd till att knapra tabletter så är antidepressiv medicin en stor hjälp. Jag äter en väldigt låg dos och det botar absolut inte min ångest, men det gör mig lite mer balanserad och på så sätt blir det enklare att ta tag i det svåra. Det blir en trygghet, något att förlita sig på. Det är nog inte bra i det långa loppet, men när det är som kämpigast är det ganska skönt att känna att man har någonting inuti sig som hjälper till.

Och social fobi är ingen sjukdom. Det är ett beteende som styrs av flera faktorer som gener och uppfostran. Ibland blir jag arg på mina föräldrar för att de inte tvingade fram mig till kassan för att betala mitt eget godis. Istället betalade de åt mig. Men det går inte att älta saker som har hänt. Dra lärdom av det istället. Tänk att den dag du får egna barn, då har du stor kunskap om hur du förhindrar den sociala fobin att bita sig fast på dem med.

Det blev ett långt inlägg och ändå finns det så mycket mer jag vill skriva. Jag hoppas att det har varit till någon nytta för någon. Kom ihåg att man behöver må dåligt för att kunna må bra igen. Det är den viktigaste lärdomen jag drog av detta.

Jag har blivit utmanad av Emma.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står det? "sin ointresserade svägerskas händer. " Från Modeboken av Lotta Lewenhaup, en bok alla borde ha i sin bokhylla för övrigt.
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Väggen.
3. Vad såg du senast på TV? Miami Ink.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är? Ehm. Det blev som en reflex att kolla på klockan...
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Pappa som diskar.
6. När du senast var ute, vad gjorde du då? jag kom in i värmen för ett par minuter sedan. Då promenerade jag hem från mormor och morfar.
7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökningen? Gick igenom dagens bloggskörd på Bloglovin.
9. Drömde du något inatt? Nej, inte vad jag kan minnas.
10. När skrattade du senast? Hos mormor och morfar antar jag, eller med pappa nyss, kanske.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Oj. Det är mycket tavlor, hyllor och krokar. Och en spegel och en solfjäder.
12. Har du sett något konstigt på sista tiden? Det beror väl på hur man definerar konstigt, jag vet inte riktigt.
13. Vad tycker du om den här utmaningen? Jag brukar aldrig göra utmaningar självmant, men blir man utmanad av någon så känns det lite mer okej.
14. Vilken var den senaste filmen du såg? Snakes on a plane. Den var hemskt dålig.
15. Om du blev mulitmiljonär, vad skulle du köpa då? Jag skulle köpa mitt drömboende, ge en del av pengarna till pappa och resa någonstans.
16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om: Jag är enormt sockerberoende.
17. Tycker du om att dansa? Nja. När man går ut och är ovanligt glad, då kanske, men annars nej.
18. George Bush? Det är synd att den typen av människor ska få ha makt.
19-20.Vad ska dina barn heta, pojke respektive flicka? Ingen aning. Något gammeldags och bortglömt namn kanske. Fast det finaste flicknamnet gav jag till mitt marsvin, nämligen Mira.
21.Skulle du någonsin överväga att bo utomlands? Inte någon längre period, men några månader, gärna!
22. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten? Han får nog förklara för mig vad jag egentligen gör där.
23. Vilka fyra personer vill du ska svara på dessa frågor? Den som vill.

Jag har många inspirationskällor när det kommer till smycken. The French Factory ligger i toppen med sina söta smycken med rosetter, miniatyrer och små djur som ger en Alice i Underlandet-känsla. Bilderna nedan kommer från webshopen, och jag rekommenderar alla att titta in på the French Factorys hemsida. Den är så söt så det är inte klokt, man vet inte vilka söta detaljer som väntar vid nästa klick. En sann inspirationskälla.

Igår blev jag helt hysteriskt sugen på M&M's med jordnötter i. M&M's är onekligen ett tjusigt godis, färglatt och fint. Det är sånt godis som man skulle kunna tänka sig att ha i en glasburk i köket bara för att färgerna gör en så glad. Fast känner jag mig själv rätt skulle jag inte kunna hålla mig från att äta upp dem.
 

Titta vad jag fick syn på nyss när jag spanade in Aftonbladet. En rosa delfinunge! Den ser lite ut som en godisbit. Lite läskigt egentligen men den är rätt söt ändå.