Idag gick jag en riktigt lång promenad. Innan jag klev utanför dörren funderade jag över om jag skulle ta med mig kameran eller inte och tog beslutet att lämna den hemma.
När jag har gått genom en skogsdunge och kommer ut på en lång grusväg går det ett par framför mig. En farbror och en dam med röd kappa. De höll varandra i handen och kollade på varandra när de pratade. De var så otroligt kärleksfulla och jag ville inget annat än föreviga dem på bild.
Hela hemvägen hade jag lust att sparka foten i en lyktstolpe. Varför tog jag inte kameran med mig? Varför? Att kameran är rätt tung är verkligen inte skäl nog.