Idag är det ett år sedan min bästa vän dog. Min katt Molly.
I sju år snodde hon min kudde om nätterna och gick precis framför fötterna på oss människor så att vi hela tiden snubblade över henne.
Jag kommer aldrig att glömma samtalet, när pappa ringde till mamma och mamma kom sakta gåendes mot mig. Innan hon hunnit fram förstod jag, Molly var död. Jag vet inte hur jag kunde förstå det, men det gjorde jag. Jag sov inte på flera dygn, jag låg bara vaken och grät om nätterna. Kände mig ensammast i världen.
Det gör ont. Vetskapen om att hon aldrig mer kommer att sitta i fönstret och spana på fåglar och att hon aldrig mer kommer att tvätta bort min tårar när jag är ledsen. Det gör verkligen ont, att inte ha sin bästa vän närvarande.



Molly föddes kraftig, tjock, vad man nu vill kalla det. Hon fick omedelbart namnet "Rulta" av uppfödaren, eftersom att hon var just rultig.
Om somrarna bodde vi på landet, där hon klättrade i träd och jagade möss på åkrarna.
En gång fastnade hon med sin mage mellan två grenar högt uppe i ett träd. Pappa fick hämta stegen och klättra upp och ta ner henne. Det var sådan Molly var livet igenom, charmigt klumpig. La sig mitt på mina småsaker så att de for all världens väg.


Jag blir så lycklig när jag tänker på Molly. Det är kanske inte konstigt, så lycklig som hon gjorde mig vareviga dag. Vi fick sju underbara år tillsammans, förmodligen de sju bästa åren i mitt liv. Förmodligen kommer jag att ha många katter i mitt liv, men Molly kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta som min första katt, men även min första katt som lämnade mig.

Jag saknar dig Molly.