Sedan jag startade bloggen för två år sedan (exakt två år om två dagar!) har jag verkligen älskat att komma på idéer att skriva om och blivit sporrad att verkligen ta till vara på min kreativitet.

Men nu är det tomt. Jag känner inte igen mig själv om jag ska vara riktigt ärlig. Det känns som att det är någon annan än jag som vandrar omkring här i Grebbestad för i hjärnan är jag hemma i Norrköping. Och om en och en halv vecka är jag dessutom där på riktigt. Jag saknar mitt gamla liv så himla mycket, att bo hos pappa. Att kunna ha en kort promenads avstånd ner till stan. Och främst att kunna ha utrymme att skapa hejvilt. Men ändå trivs jag här. Det är knepigt.

Jag kommer inte att lägga ner bloggen. Jag tar bara en paus tills jag känner mig redo att återgå till mig själv.  Släppa kraven. Kanske blir det om ett par veckor, kanske dröjer det längre än så. Vem vet?

Men jag kan inte bara ignorera att bloggen fyller två år om två dagar, så här kommer en liten sammanfattning om vad jag egentligen har sysslat med under de två åren:

Jag har...
♦ Startat shopen.
♦ Haft hår som växlat från rött till vinrött till ljusbrunt till mörkbrunt.
♦ Utrett och fått min diagnos ställd: social fobi.
♦ Försökt reda ut mina bekymmer hos inkompetena psykologer.
♦ Och slutligen förstått att det enda sättet att bli kvitt problemen är att lära sig att acceptera sig själv.
♦ Haft ett fotografi med i en tidning.
♦ Blivit myndig.
♦ Hälsat ett ganska stort antal kattungar välkomna till världen.
♦ Gått på oräkneliga second hand-rundor.
♦ Kämpat som en idiot med gymnasiet och till slut gett upp.
♦ Gjort många museibesök.
♦ Gått på många långa promenader.
♦ Läst 57 böcker.
♦ Möblerat om mitt rum hur många gånger som helst.
♦ Stickat minst tre sjalar.
♦ Sett mina två marsvin dö.
♦ Hängt med Elin jämt och ständigt.
♦ Skaffat en liten kanin.
♦ Gjort bort mig inför Bob Hansson två gånger.
♦ Kramat Markus Krunegård.
♦ Varit på konsert med Håkan Hellström.
♦ Firat två julaftonar.
♦ Sökt till Grebbestad och haft skyhöga förväntningar.
♦ Spenderat två fina somrar hos mamma.
♦ Haft en drömlik midsommar.
♦ Skaffat två vita katter.
♦ Flyttat hemifrån, hit.

Det händer en hel del på två år ändå, och jag har utvecklats oändligt mycket. Men ibland blir det bara för mycket. Och då är det dags att ta en paus.

På återseende.

(Jag fortsätter med shopen som vanligt. Har dessutom en del nya saker på ingång så håll utkik!)

Jag har sån ångest över vad jag ska göra till hösten.
Dessa två alternativ lockar mest;

Studera ett år till på folkhögskola, dock inte allmän utan en ren profil. Ett område som jag vet att jag kommer att älska att hålla på med. Vad det är tänker jag inte berätta, för de tar bara in tolv personer per år och då är konkurrens det sista jag behöver. Då kommer jag att flytta till egen lägenhet i en ny stad och få ta studielån. Egen lägenhet är ju drömmen, studielån däremot...

Eller så flyttar jag hem, pluggar enstaka kurser på distans och söker jobb. Få tid och utrymme att kanske starta eget och utveckla shopen. Nya erfarenheter i en trygg miljö.

Frågan är om jag känner för att bo hemifrån ytterligare ett år. Detta år har gått åt till att känna sig konstant uppriven för att jag längtar hem så otroligt mycket. Men flyttar jag hem känns det som att jag på något sätt tar ett steg tillbaka, jag är då tillbaka i den situation som jag vantrivdes i som fick mig att söka mig hit.

Mitt hjärta säger åt mig att åka hem och spendera tid med min familj. Min hjärna säger att jag bör kasta mig ut i livet och ta tillvara på tiden.

Ja, vad händer till hösten egentligen?

Idag har jag skrivit personliga brev och CV:n som ska skickas iväg till skolor och potentiella sommarjobb. Jag blir galen på sommarjobb. Hur ska jag som inte ens har någon arbetserfarenhet kunna få ett jobb? Jag må vara enormt driven men saknar erfarenhet och kontakter. Jag cyklar i motvind. Fast jag har bestämt mig för att Norge får vänta ett tag till för jag vill så gärna hem till Norrköping och min familj.

Dessutom längtar jag till Göteborg så mycket att jag blir smått galen. Jag behöver ströva omkring på ett ställe där jag kan få känna mig lite anonym för en gång skull. Grebbestad går mig på nerverna för tillfället. Aldrig har jag varit i så stort behov av omväxling som nu. Men det är skönt, det är en drivkraft att i alla fall ha någon slags känsla i kroppen även om jag i övrigt är halvt död av utmattning.

Har jag inte världens bästa läsare? En anonym person tipsade mig om att Skins börjar på torsdag. Nu för tiden har jag noll koll på sånt, jag hinner inte hålla mig uppdaterad på samma sätt som förut när jag bara slöade framför datorn hela dagarna. Och då är såna tips guld värda, för Skins kan man ju inte bara gå miste om. Tack käre du! Så, Skins börjar på torsdag och finna att titta på här, eller så gör man som jag - är olaglig.

Har ni inte sett Skins så befaller jag er att göra det. Börja med första säsongen, den är bara helt otrolig. Jag får nog ha ett Skinsmaraton någon helg snart, jag börjar sakna Cassie lite. Sällan har jag blivit så tagen av en tv-serie, det är lugnt en av de bästa ungdomsserierna någonsin. Tillsammans med Freaks & Geeks då.

Under veckan som gått har jag tittat på serien Freaks and Geeks. Aldrig har jag väl gillat en high school-serie förut. Men idag såg jag det sista avsnittet. Jag hatar känslan när man inser att man har kollat klart på en serie och att det faktiskt inte finns några mer avsnitt att se. Vad ska jag nu sysselsätta mig med om eftermiddagarna den kommande veckan?

Innan jullovet fick vi testa på att sandblästra speglar på bildlektionen. (Innan lovet ja, därav dammet på spegeln...) Såhär blev min. Inte så lätt att fota dock. Men det är roligt att testa på lite mer udda grejer.

Nu ser jag på P3 guldgalan såhär ett par i efterhand. Och innan det såg jag på Dom kallar oss artister med ingen mindre än Markus Krunegård. Behöver jag ens berätta att jag nästan började gråta av hemlängtan när jag såg alla familjära gator? Älskade hatade Norrköping. Jag får ångest av tanken på att flytta hem, jag får ångest av tanken på att bo någon annanstans. Hur ska man göra egentligen? Tiden får utvisa tror jag allt.

Och nu blir det en kväll i min ensamhet. Det behövs, idag vill jag inte umgås. Tänk att jag bara för en vecka sedan mådde urdåligt och verkligen inte kunde tänka mig att åka tillbaka hit på ett bra tag. Fast så känner jag mest hela tiden, men det är under kontroll nu. Det är helt okej här ändå, även om jag alltid kommer att längta bort var jag än befinner mig. Usch för att vara ung och vilsen.

Djur, och i speciellt katter, är de bästa varelserna som finns. Så när jag läste hos Clara att katthemmet Kompis hade brunnit ner sved det i hjärtat och det dröjde inte många minuter innan min donation var överförd till katthemmets konto. För när det gäller djur, då ger jag vad som helst för att de ska ha det bra. Det är värt att leva på bröd och vatten i en vecka med vetskapen om att man har gett många katter en tryggare tillvaro.

Det fick mig att tänka. Jag har ett tag nu grubblat över shopen, det vore inte alls dumt att stödja något via shopen. Att en viss procent på varje beställning eller att en viss summa varje månad går till t.ex. WWF djurfadder eller någon liknande organisation. Vad säger ni, förslag?

För ett tag sedan beställde jag en påsväska från Etsy och skrev om i ett inlägg. Men det inlägget måste jag ha råkat raderat för jag kan inte hitta det nu. I alla fall, jag fick några förfrågningar om var man kan hitta fina påsväskor efter det. Det vet jag inte egentligen, men så snubblade jag över två shopar med fina påsväskor och tänkte att då kunde jag ju passa på att tipsa om dem.

Här!


Och här!

Vet ni vad?

Jag åkte hem.

Men jag kommer tillbaka alldeles snart, för jag tycker väldigt mycket om Grebbestad även om jag inte tycker om mig själv där. Kanske är det sånt man måste stå ut med, att vara passiv, för att klara av att pressa sig så hårt i skolan. För tänk, jag har gått från att ha 10% närvaro i gymnasiet till att ha nästan full närvaro nu. Jag tar skolan på fullaste allvar, jag har inte tid till att misslyckas en gång till och jag ger järnet på varje uppgift även om jag känner att jag inte har kapacitet till det. Det är inte konstigt om man går in i väggen efter att ha varit hemma i tryggheten och helt plötsligt känt hur all stress och alla bekymmer bara rann av en, och sedan var man tillbaka i skiten igen.

En hemfärd behövdes för att få den insikten.

Nu ska jag bli frisk från mina dubbla förkylningar (de gjorde nog mycket för mitt deppiga humör också) och bara... vad ska jag göra? Jag vet inte. Klappa katterna, leka med Ylva, diskutera världsligheter med pappa. Sen är jag redo att ta nya tag, när jag väl har insett allt det fina med Grebbestad. För faktum är att jag redan längtar tillbaka, men jag följde mitt hjärtas plågsamma skrik och åkte hem och det ångrar jag inte för en sekund.

Jag tänker; jag är nitton år, jag ska klara av att vara hemifrån. Det gör jag inte. Jag vill bara sätta mig på första bästa tåg hem, jämt och ständigt. Det är inte ovanligt att jag tittar på tågtidtabellerna så pass mycket att jag till slut kan dem utantill. Jag hatar att vara ifrån min familj och mina djur. Tre veckor hos dem var inte nog. Hela vägen hit vill jag bara börja stortjuta och kräva att vända om, för jag ville bara vara kvar hemma ett litet  tag till.
Sedan jag kom hit har allting kollapsat, jag känner knappt igen mig själv. Jag brukade vara glad, jag var alltid den som hittade på saker och alltid hade idéer. Vem är jag idag? Jag bara flyter med, jag orkar inte engagera mig i något. Ensamheten blir bara mer och mer påträngande och jag känner mig bara mer och mer socialt oduglig. Jag har några, men fina vänner, men det känns som att de aldrig får lära känna mitt riktiga jag, för jag känner mig mer inåtvänd än någonsin här.
Vad gör man?
Man tar sig igenom dagarna trots att man går på sparlåga, om ens det.

Och själva skolan ska vi inte ens tala om. Aldrig har jag haft sån skrivkramp som jag har här. Aldrig har siffrorna i matteboken varit rörigare. Aldrig har min inspiration varit så nollställd som nu.

Kanske överreagerar jag bara, men en sak vet jag, jag är så förbannat trött på tillvaron att jag skulle kunna ge vad som helst för att bara få ta en paus ett tag. Men jag har gett mig fan på att klara av detta, och det ska jag.

Men efter regn kommer solsken säger man ju. I så fall kommer året efter Grebbestad att vara himmelskt.